Du kan om du vill

Renate Sjögren står på gatan utanför Grand Hotel. Temperaturen har sjunkit till flera grader under noll, och det blåser en isande vind från havet. De nya handskarna och kappan ligger kvar inne på receptionsdisken. Renate skrattar till, ett torrt och glädjelöst skratt som slutar i en lång darrande snyftning. Sedan börjar hon gå. Det är över fyra kilometer hem.
 
Efter 500 meter glöder Renates nästipp illande röd. Efter en kilometer tappar hon känseln i sina bara fingrar, och efter två kilometer känner hon inte längre av sina tår. Svindyra italienska mockastövlar verkar inte vara gjorda för svenska vintrar. Vid cykelbanan, som erbjuder en genväg genom skogen, unnar hon sig en kort stunds vila. Mellan tallarna skymtar den grällt upplysta Konsumhallen. Fram till i morse var den hennes arbetsplats. Den enda hon någonsin haft. Året efter att hon flyttat ihop med Bosse från Coops huvudkontor fick hon sitt vikariat omvandlat till en fast tjänst, och sen hade det inte funnits någon anledning att byta jobb. Hon trivdes bra. Jobbet var väl inte det mest spännande, men arbetskamraterna var trevliga och arbetstiderna okej. Dessutom låg det nära hemmet.
 
Men sen såg hon filmen. Det var en ytlig, amerikansk såpa som hon blivit sittande vid, fastän hon egentligen borde gått och lagt sig för länge sedan. Men det var något i filmen som hade bitit sig fast. Den handlade om en kvinna som var allt det som Renate inte var. Glamourös. Spännande. Äventyrlig. Utifrån den kvinnans perspektiv betraktade Renate plötsligt sitt eget liv med helt nya ögon. Och det hon såg var ett enda långt misslyckande. Hon hade verkligen inte insett hur patetiskt hennes lilla liv var. Tomt och innehållslöst, med dagar som liksom bara staplades på varandra i en oändlig rad. Alltihop var så långt ifrån spänning, äventyr och glamour man kunde komma.
 
Efter en sömnlös natt hade Renate bestämt sig. Hon skulle göra som den snygga amerikanska skådespelerskan i filmen. Ta sitt liv i egna händer och forma sin framtid. Skådespelerskan var smart, hon var snygg och hon såg till att få ut exakt det hon ville av livet. ”Du kan om du vill”, var hennes mantra.  Fast på engelska förstås.
 
Att sitta på en kall parkbänk är dock inte riktigt vad Renate vill ha ut av livet. Hon slår armarna om sig och huttrar till. Önskar att hon haft med sig nyckeln till jobbet, så hon åtminstone kunnat gå in och värma sig lite. Men den hade blivit kvar i personalens omklädningsrum i morse, övertygad som hon varit att aldrig mer sätta sin fot inne på Konsum.
 
 – Lilla vännen, visst tar du lagret idag, hade hennes chef Per-Ola sagt samma morgon och lagt huvudet på sned. Han hade kommit smygande just när hon höll på att ta av sig kappan. Renate hejdade sig mitt i en rörelse. Sedan vände hon sig sakta om.
– Toppen, jag visste att jag kunde lita på dig!
Per-Ola flinade mot henne och gjorde tummen upp. Till synes helt omedveten om att han hade lovat henne enbart kassajobb i dag. Och utan någon som helst aning om att Renate börjat ett nytt liv. Ett liv där det faktiskt var hon som bestämde. Hon var hans trognaste medarbetare, men det hade börjat kännas i axlarna efter åratal av tunga lyft inne i det dragiga och kalla lagret. Per-Ola var övertygad om att Renate inte kunde säga nej när han bad henne. Det gjorde hon inte i dag heller. Hon bara tog på sig jackan igen och gick därifrån. Rakt ut genom huvudingången, den som bara kunderna fick använda.
Nu var det hennes tur att ta för sig, nu tänkte hon inte låta sig stoppas längre.
 
På parkeringen utanför affären stod redan flera bilar, trots att det var nästan en halvtimme kvar till öppningsdags. Renate gick beslutsamt bort till taxistolpen.
– Till city, tack, sa Renate och försökte låta nonchalant när hon klev in i baksätet på taxin.
Bilens motor vrålade till, och Renate hann knappt spänna fast sig innan chauffören accelererat ut på vägen. Utanför fönstret flimrade höghusen förbi. Diset hängde i luften och solens gryningsstrålar orkade knappt tränga sig igenom den blygrå novemberhimlen. Ändå vilade det som ett slags ljus över hela landskapet. Som en tavla av Lars Lerin, tänkte Renate samtidigt som hon kände ett förväntansfullt pirrande i maggropen.
 
Vid det första rödljuset gav hennes mobil ifrån sig en gäll signal.
– Renate? Det är Per-Ola. Vart blev du av?
– Jo, jag sitter just nu i en taxi, på väg till…
– Jag struntar väl i var du är! Om du inte kommer hit inom en kvart kan du betrakta dig som uppsagd.
– Men…
Linjen var bruten. Med darrande fingrar lade Renate tillbaka telefonen i väskan och försökte att inte lyssna på den inre röst som envist tjatade om att hon var vansinnig. En fast anställning skulle man vara rädd om, det hade hon hört till leda sedan hon var barn. Men varför skulle Renate fortsätta på samma bana som sin mamma och slita ut sig som underbetald kassörska med en söndervärkt kropp som tack? Det var andra tider nu. Eller borde åtminstone vara det.
 
Villrådig blev Renate stående utanför den stängda glasdörren till Gallerian. Klockan var bara lite drygt halv tio och inga affärer hade öppnat än. I spegelbilden kunde hon ana en suddig variant av sig själv. Blek och glåmig såg hon ut, med det otvättade håret hängande runt ansiktet. Jeansen hade för länge sedan förlorat både färg och passform av allt för många tvättar, och jackan hade inte varit modern ens när hon köpte den. Skulle hon börja ett nytt liv fick hon allt se till att skaffa lite nytt att sätta på sig. Den tjusiga skådespelerskan i filmen hade varit i ungefär samma ålder som Renate, men sett så mycket snyggare ut. Men så hade hon också haft en egen frisör och en personlig sminkös med sig under hela filminspelningen, enligt eftertexterna. Då var det väl ingen konst att se bra ut, tänkte Renate medan hon började gå in mot centrum.
 
Det hade nästan hunnit bli mörkt igen när Renate klev ut från skönhetssalongen, trött och lite yr. Flera timmar hade hon tillbringat med att få ansiktsbehandling, manikyr och en lätt make-up. Håret var färgat och klippt i en ny frisyr. En shoppingrond hade hon också hunnit med. Den här gången hade hon inte tittat på priset alls, bara plockat på sig plagg efter plagg. Försiktigt klev hon ut på den blankvåta trottoaren. Där blev hon stående ett ögonblick med alla sina påsar medan hon funderade på vad hon skulle göra nu. Planlöst började hon gå utmed åns svarta vatten. Gatan var dåligt upplyst och hon var flera gånger nära att halka på förrädiska isfläckar som lurade under högarna av ruttnande löv. Lite längre ner mot järnvägsstationen skymtade Grand Hotel, stadens stolthet. Prova att åtminstone någon gång ta in på ett hotell i en främmande stad under falskt namn, hade skådespelerskan sagt. Nu var det här ju inte en främmande stad, men i alla fall. Renate ökade på stegen.
 
– Jag skulle vilja ha ett rum, tack.
Receptionisten började knappa på sin dator och meddelade sedan att det fanns ett enkelrum med dusch och toalett. Renate nickade. Det blev bra.
– Då vill jag ha ditt kreditkort. Och så kan du skriva namn och adress här.
Tveksamt tog Renate emot pennan. Kunde hon verkligen hitta på ett namn åt sig, när det stod hennes riktiga namn på kortet. Eller stod det verkligen? Kanske skulle det synas när receptionisten stoppade ner det i kortläsaren? Nervöst trampade hon fram och tillbaka medan hon försökte tänka. Plötsligt hördes ett kort men distinkt pip. 
– Det verkar tyvärr som om du inte har täckning på kortet. Har du kanske ett annat kort?
Det kunde bara inte stämma. Hon hade fått lön i går, och inte kunde hon väl ha gjort slut på allting redan? Receptionisten såg otålig ut.
– Nej, jag har inget annat kort.
Renate svalde och började inse att det här nog inte var hennes bästa idé.
– Eh, jag tror nog att jag struntar i rummet ändå.
Receptionisten log surt och räckte fram kreditkortet igen. Med brännande kinder snubblade Renate ut på gatan igen. Tårarna steg i ögonen när hon insåg vilken misslyckad dag det blivit. Fastän hon bara försökte göra något bra för sig själv. Nu var hon plötsligt utan jobb och hade spenderat hela månadslönen på en massa onödiga prylar. Dessutom hade hon skämt ut sig på stadens finaste hotell.


En timme senare sitter hon med Bosse hemma i soffan. En brasa brinner i öppna spisen. Renate har stammande och hulkande berättat om sin dag. Beskrivit filmen som hon såg och som gjorde ett sådant intryck. Erkänt att hon spolierat sitt jobb och slösat bort sina pengar. Bosse lyssnar uppmärksamt hela tiden. Till och med när hon försöker berätta varför hon gjort allting.
– Jag ville bara ha lite roligt. Leva livet, säger Renate och ler blekt.
– Tycker du att du har gjort det idag då, undrar Bosse.
– Inte direkt…
Bosse tar hennes hand och smeker den försiktigt.
– Jag tycker att du ska fundera på vad det är du vill göra, egentligen. Det behöver ju inte vara samma sak som en filmskådespelerska drömmer om.
Renate nickar.
– Du har rätt. Fast just nu kan jag nog inte göra något alls. Jag blev ju uppsagd idag.
– Det finns det en ledig tjänst på huvudkontoret, om du vill ha den. Som marknadsassistent.
Renate funderar. Vill hon jobba på huvudkontoret? Eller ska hon ringa upp Per-Ola i morgon, be om ursäkt och fråga om det finns någon chans för henne att få tillbaka sitt jobb på Konsum? Hon biter sig i läppen. Dagen kanske inte hade blivit som hon hade tänkt sig, men filmen hade i alla fall gett henne en liten knuff framåt. Nu skulle hon tänka igenom sitt liv och välja den väg som var den rätta för just henne.
– Nu vet jag, utbrister hon plötsligt.
Hon blir så ivrig att hon reser sig upp.
– Jag vill måla! Det är vad jag vill.
Bosse ler mot henne.
– Då tycker jag att du ska göra det.
– Ja! Jag ska ta fram mitt staffli och mina färger redan i morgon! Kanske kan jag söka till Konstskolan nästa höst? Fast först åker jag nog till Konsum ändå. Per-Ola kan väl inte bara säga upp mig sådär, heller.
Renate sjunker ner på soffan igen. Plötsligt känner hon hur utmattad hon är. Gäspande lutar hon sig mot Bosses axel. Inom ett par minuter sover hon tungt.