Girl Crazy

Det var en onsdag i slutet av oktober. Johan satt ensam kvar i lunchrummet, med dagstidningen uppslagen bredvid sig. De andra programmerarna hade som vanligt försvunnit ut för att ta ett bloss innan de satte sig vid datorerna igen. Med en irriterad suck vek han ihop tidningen och lade den åt sidan. Det kändes så förnedrande att sitta och lusläsa kontaktannonserna på lunchen, ändå kunde han inte låta bli. Längtan efter någon som frågade hur hans dag varit när han kom hem från jobbet, någon att mysa med i soffan och någon att resa på kärlekssemester med blev alltmer intensiv. Det var bara det att det verkade omöjligt att hitta någon. Sedan hans förra förhållande tagit slut för nästan två år sedan hade han levt ensam. Den flickvän han ville ha verkade inte finnas. Varken i tidningen eller på krogen.
Flera gånger hade han hört att han var för kräsen, men Johan hade aldrig haft lust att nöja sig med det näst bästa. Han krävde kvalitet i allt.
Med en suck reste han sig upp och sköljde av sin tallrik. Sanna i receptionen och Kjell som var vaktmästare hade kommit in i lunchrummet. De hade sin egen jargong, som kunde vara lite tröttsam ibland. Men de var uppskattade och pålitliga arbetskamrater, alltid redo att ge ett handtag om det skulle behövas. Kjell bodde med fru och tre barn i en villa strax utanför stan, medan Sanna aldrig berättat så mycket om sitt privatliv. Johan trodde i alla fall att hon bodde ensam.
Han kikde på henne i smyg när hon tog ut sin lunchlåda ur kylskåpet. Hon var i hans egen ålder, kanske lite äldre, och hade ljusbrunt hår som ramade in ett blekt och fräknigt ansikte. Han nickade kort åt henne när de passerade varandra vid diskbänken.
I kväll skulle han på krogen med polarna. Kanske var det ikväll han skulle träffa henne, drömkvinnan. Medan han gick tillbaka till sitt rum tänkte han återigen på hur hon skulle se ut. Lång och smal förstås, men ändå med kurvor på de rätta ställena. Långt, ljust hår, det var viktigt, och stora vackra ögon. Intelligent förstås, och absolut inte verka fnittrig eller klä sig för utmanande. Det borde finnas mängder av kvinnor som den beskrivningen passade in på, tänkte Johan, men än så länge hade ingen av dem korsat hans väg.
Det kanske fanns andra ställen att leta på, som han hade missat. Fast vilka då, undrade han för säkert tionde gången den dagen. Han tyckte verkligen att han försökt allt.
 
Stämningen var hög inne på Victoria`s redan när Johan och Uffe kom dit. Magnus skulle ansluta senare, och Richard kunde inte komma ifrån. Hans flickväns syster fyllde år, och han skulle dit och äta tårta.
”Träffar du en tjej blir du fast,” konstaterade Uffe och höjde sitt glas. ”Skål!”
”Skål”, upprepade Johan. Egentligen lät det inte så dumt att bli bjuden på fika hos sin svägerska, men det kunde han inte säga till Uffe. Han var den inbitna ungkarlen, som blev rastlös om ett förhållande varade i mer än tre veckor.
”Kolla där.” Uffe nickade mot ingången, där tre unga damer just gjorde entré. Av deras gälla röster att döma hade de redan hunnit med en rejäl förfest. En av dem tappade sin handväska när hon krånglade sig ur sin korta fuskpäls. Johan vände bort huvudet. De var för sminkade, för ytliga, för berusade. Såg inte Uffe det? Men om man bara ville ha en tjej för en kväll spelade det kanske ingen större roll. Johan satt kvar och såg på när Uffe gled fram till de tre och satte igång sin stora charmoffensiv. När Magnus kom en halvtimme senare satt redan en av dem i knäet på Uffe och lekte med fingrarna i hans hår.
”Läget,” sa Magnus och slog sig ner framför Johan med ett fyllt ölglas. Johan svarade inte utan gjorde bara en gest bort mot Uffe. Magnus visslade till.
”Han spiller ingen tid, han”.
Johan ryckte på axlarna. Det kändes plötsligt så meningslöst alltihop. Han såg sig omkring i lokalen. Det fanns inte en enda där av motsatt kön som han hade lust att prata med. Kvinnan i hans liv tänkte uppenbarligen inte dyka upp i kväll heller. Frågan var om hon någonsin skulle göra det.
Han reste sig upp och svepte det sista av ölen.
”Jag går nu,” sa han. ”Hälsa Uffe”. Magnus såg förvånad ut men sa ingenting då Johan banade sig i väg genom trängseln. Han var nästan framme vid garderoben när någon plötsligt stötte till honom i sidan.
”Hoppsan, förlåt,” skrek den överförfriskade donnan gällt och spillde ut halva sitt vinglas över hans skjorta. Hon tittade upp på Johan med simmiga ögon och försökte sig på ett leende. Johan skakade av sig hennes arm som hon blixtsnabbt stuckit in under hans.
”Det är okej”, sa han med tillkämpat lugn och fiskade upp sitt garderobskvitto ur byxfickan. ”Kan jag får min jacka, tack”, fortsatte han, vänd mot garderobiären.
 
Ute på gatan drog han ett djupt andetag av den friska luften. Sakta började han gå hemåt. Kvällen hade inte slutat i någon framgång, men det hade han egentligen inte räknat med heller. Kanske skulle han försöka göra som Uffe, ta vara på första bästa tillfälle till lite närhet. Olustig ruggade han på axlarna. Nej, då var det bättre att vara singel.
Katten kom emot honom när han klev innanför lägenhetsdörren, strök sig mot hans ben och krävde en stunds total uppmärksamhet. Han satte sig ner och kliade henne försiktigt mellan öronen. Sen gick han in i vardagsrummet, satte på Girl Crazy av George Gershwin – Johans favoritkompositör - och sjönk ner i soffan. En lång stund satt han alldeles stilla och bara lät sig översköljas av musiken. Katten hade hoppat upp i hans knä och låg där nu och spann så förnöjt. Musiken fick honom som alltid på lite bättre humör, men ändrade inte det faktum att hans lägenhet var skriande tom på mänskligt sällskap.
 
Följande morgon var receptionen tom när han kom till jobbet. Det var första gången under hans fem år på firman som Sannas glada morgonhälsning inte hälsade honom välkommen. Förvånat insåg han att han saknade den.
Ännu mer saknade han henne vid morgonfikat. Hon brukade alltid komma med någon fånig liten kommentar om vad som helst, bara för att få igång ett samtal. Idag var det ovanligt tyst runt bordet.
”Var är Sanna”, fråga Johan mest för att ha något att säga.
”Hon är hemma idag och är ledsen. Det var visst något med en kille”, sa Kjell.
”Olyckligt kär, kanske”, kastade Johan ur sig varvid alla skrattade. Det var egentligen inte menat som något skämt, men ingen kunde på allvar tro att Sanna skulle stanna hemma på grund av olycklig kärlek. Hon var inte den sortens tjej, tänkte Johan, utan att kunna göra klart för sig själv vad han menade med det.
 
När Johan stängt av sin dator och gjort sig klar att gå hem, kom hans chef gående med snabba steg i korridoren.
”Johan,” sa han, ”vet du var Sanna är?”
”Hemma”, sa Johan kort.
Det kändes onödigt att tala om för chefen varför hon inte var på jobbet. Hon hade väl, som alla andra, rätt att stanna hemma om hon inte mådde bra. Oavsett vilken anledningen var.
”Det här protokollet måste hon skriva under och skicka iväg idag,” sa chefen och la en mapp på Johans bord.
”Jaha”, sa Johan undrande.
”Ja, eftersom du bor åt hennes håll kan du väl kila upp med dem till henne. Det är bara hennes namnteckning som saknas. Här finns ett frankerat kuvert, så lägg det på lådan efteråt, är du bussig!”
Johan hade ingen aning om att han bodde åt Sannas håll, men deras arbetsgivare verkade ha koll. Raskt gav han Johan en kort vägbeskrivning, innan han åter försvann i korridorerna.
Johan tog mappen under armen och gick ut i den fuktiga höstkvällen. Med raska steg började han gå mot det hittills okända bostadsområdet. Ett uppdrag från hans överordnade var ingenting han ifrågasatte, dessutom kunde det vara kul att se hur Sanna bodde. 
 
Trots vägbeskrivningen hade han vissa besvär med att hitta Sannas hus. När han till slut stod utanför porten kunde han konstatera att det var relativt nybyggt, från 90-talet, och ljust och fräscht. Det var ändå med en viss känsla av osäkerhet han tryckte på porttelefonen. Sanna kanske verkligen var riktigt dålig, och helst ville vara ifred. Hennes röst som sprakade till i högtalaren avbröt honom raskt i hans funderingar.
”Det är Johan, på jobbet. Jag har med några papper från chefen.”
Dörrlåset surrade till, och han var inne i trapphuset. Sanna bodde på fjärde våningen, men Johan tog trapporna upp. Han behövde tänka igenom vad han skulle säga. Det kanske var onödigt att fråga hur hon mådde, men å andra sidan verkade det kanske oartigt att inte göra det. När Sanna öppnade dörren behövde han inte tveka. Hon var klädd i en ljusblå frottémorgonrock, och såg ut som om hon nyss hade gråtit. Håret hängde rufsigt kring hennes osminkade ansikte.
”Kom in,” sa hon och snörvlade till. ”Ursäkta att jag inte är klädd, men det har varit lite upp och ner idag”.
”Jaha”, sa Johan och hängde upp sin rock på kapphängaren. ”Vad är det som har hänt?”
”Det är min bror,” sa Sanna. ”Han ligger på sjukhus, i koma. Det var en trafikolycka...jag har varit där hela dagen, men nu orkade jag inte längre. Mamma är där nu. Vi vet inte hur det går...” Rösten bröts och hon vände sig bort. Axlarna skakade på henne och Johan förstod att hon grät. Tafatt la han sin hand på hennes axel.
”Det går säkert bra”, sa han och försökte låta övertygande.
Sanna vände sig om och såg på honom med tårdränkta ögon.
”Tror du det”, viskade hon. ”Tror du verkligen det?”
Inom ett ögonblick var hon i hans famn, tryckte sig emot honom som en drunknande. Johan såg på hennes kompakta lilla kropp och visste inte vad han skulle göra. Till slut la han ändå armarna om henne och strök henne försiktigt över håret.
”Såja,” sa han.
I flera minuter stod de så, medan Sanna drog långa hackande snytfningar. När gråten ebbade ut såg hon upp på honom och log svagt.
”Förlåt mig”, sa hon med liten röst och lösgjorde sig från hans grepp. ”Jag bär mig åt som en barnunge”.
”Inte alls,” sa Johan förvirrat.
”Du kom väl egentligen hit för några papper”, sa Sanna.
Protokollet som skulle skrivas på verkade just nu helt ovidkommande, men Johan tog ändå fram mappen och la den på köksbordet. Sanna ögnade snabbt igenom texten, och satte sedan dit sin signatur.
”Sådär. Vill du ha lite te?”
”Tack, det vore gott”. Om Sanna blev lika förvånad som Johan över svaret, så dolde hon det väl. Han hade tackat ja utan att tänka efter, men det kändes helt självklart att stanna kvar en stund. Trots att han väl egentligen borde gå hem nu. Hans ärende var avklarat. Men han hade börjat trivas i Sannas lägenhet. Dessutom vore det inte rätt att lämna henne ensam just nu, intalade han sig. Under vänskaplig tystnad hjälpte han henne att plocka fram koppar, bröd, ost och smör på en bricka. Sanna hällde upp te och bar in brickan i vardagsrummet. När hon krupit upp i den ena soffan, med benen under sig och en hopknölad näsduk i ena handen, såg hon ut som en liten flicka. Johan kände en plötslig och oväntad ömhet inför henne. Hon verkade med ens så sårbar och skyddslös. Inte alls som den trygga och stabila receptionist han kände från jobbet. Han slog sig ner i fåtöljen mitt emot.
”Trevlig lägenhet du har”.
”Tack. Jag har bott här i snart fem år, ända sedan jag började på kontoret.” Hon smuttade på sitt te. ”Ta för dig, det är hembakat”.
 
När Johan så småningom gjort slut på allt bröd i korgen, och Sanna fyllt på hans tekopp både en och två gånger, kunde han inte skjuta upp avskedet längre. Tiden hade flugit iväg, och han hade haft trevligare här än han någonsin haft på krogen. Där blev samtalen alltid så ytliga och intetsägande. Den rökiga miljön och den ständigt dunkande musiken omöjliggjorde effektivt varje försök till djupare konversation. Därför måste det här vara det bästa sättet att lära känna nya människor, och framför allt tjejer, tänkte han. I hemmiljö kunde man utveckla sina tankegångar i olika riktningar utan att det blev konstigt eller kändes fel. Problemet var hur man skulle gå tillväga rent praktiskt. Det gick ju inte bara att ringa på i några olika lägenheter, och hoppas på att den som öppnade skulle vara en snygg och trevlig singeltjej, som gärna ville lära känna Johan lite närmare. Han suckade inom sig och gjorde sig beredd att gå. Det var arbetsdag i morgon, och vidare funderingar fick anstå.
”Du måste bara lyssna på en sak”, sa Sanna plötsligt och gick fram till sin lilla stereo.Den stod på en bänk under fönstret, med några få CD-skivor i ett ställ bredvid. Hon tog fram en av dem och ögonblicket efteråt fylldes vardagsrummet med musik av Gerswhin.
”Det är Gerswhin”, sa hon. ”Ur Porgy and Bess. Har du hört den?”
Johan nickade.
”Fast allra bäst tycker jag om den här,” sa hon och bytte spår på CD:n. ”Den heter Girl Crazy. Du vet, jag känner mig så ibland. Lite tokig”. Hon log snett.
”Du är inte tokig,” sa Johan och lutade sig fram i fåtöljen. ”Du är trevlig och söt och...” Han harklade sig besvärat, osäker på hur han skulle fortsätta.
Då ringde telefonen. Sanna stelnade till och såg på klockan. Den var nästan halv tolv. Hennes ögon, mörka och vidöppna, mötte Johans för en sekund. Sen rusade hon ut i hallen. Johan hörde henne svara därute. Tänk om hon kom tillbaka och berättade att hennes bror var död. Han måste skjutsa henne till sjukhuset i så fall, och sen borde han väl stanna kvar där med henne. Eller det kanske skulle vara olämpligt. Hennes föräldrar skulle nog inte uppskatta att ha honom där. För dem skulle han vara en obehörig främling. En inkräktare i deras sorg. Och egentligen var han inget annat än en främling för Sanna heller. De hade kallpratat lite på jobbet, men de kände inte varandra. Inte än. Kanske skulle de lära känna varandra bättre efter den här kvällen. Hon var verkligen både trevlig och söt, med ett leende som kunde smälta en sten. Johan blev plötsligt medveten om att han log stort för sig själv.
   ”Johan!” Hon kom rusande från hallen, och han blev genast allvarlig igen. Hon snubblade mot honom, och utan att tänka efter bredde han ut armarna och slöt henne i sin famn. Den lilla kroppen kändes mjuk och varm. Han kramade henne hårt, medan hon skrattade och grät om vartannat.
”Johan, han har vaknat nu!. Det är ingen fara längre, säger läkarna”.
Hon la armarna om hans hals och borrade in huvudet mor hans axel. Lättnaden över att hennes bror var utom fara kändes som en påtaglig fysisk reaktion i hans kropp. Varsamt strök han henne över håret, gång på gång. När hon lyfte på huvudet och såg på honom var hennes ögon stora och mörka, men när han böjde sig ner och kysste henne slöt hon dem. Runt omkring dem steg Girl Crazy till ett crescendo.