Hitta sin plats

Paula suckade djupt och gned sig i ögonen. Det var dagen före skärtorsdagen och regnet hade strilat i snart en vecka. Men snart skulle hon i alla fall vara ledig några dagar.
– Det är fika!
Berit, reklambyråns copywriter, stack ut huvudet från sitt rum och gjorde ett menande kast med huvudet. Paula reste sig från sin plats bakom receptionsdisken och följde efter henne ut i personalköket. Där satt redan fotografen Michael, och så Lotta som var marknadsassistent. De andra på byrån hade tagit ledigt idag.
– Jag kompar ut vid lunch idag, måste se till att vi kommer iväg i vettig tid, sa Berit som just slog sig ner på en av Philippe Stark-stolarna runt bordet.
– Vart ska ni, undrade Paula.
– Vi åker till svärföräldrarnas stuga i Dalarna. Som vi alltid gör. Ungarna tycker att det är toppen, och hela släkten brukar vara där. Det är underbart!
– Vad ska du göra i påsk, undrade Lotta och vände sig till Paula.
– Jag ska upp och hälsa på pappa en sväng, sa Paula.
– Upp? Javisst ja, du är ju från Norrland du, sa Michael och flinade till.
Lotta puffade honom i sidan.
– Det låter väl härligt. Själv åker jag ju till Ibiza en vecka med kompisgänget. Party, party för hela slanten!
Paula smuttade försiktigt på sitt kaffe. Det kändes oväntat fränt mot tungan och hon hostade till.
 
I snart ett år hade hon arbetat som receptionist på den lilla men ändå rätt välkända reklambyrån. Hennes plats var bakom disken och hon fungerade som någon sorts allt-i-allo, men på slutet hade hon också fått prova på att skriva en del texter åt Berit. Berit hade sagt att hon hade talang, och Paula tyckte det var riktigt roligt att försöka komma på slagkraftiga formuleringar. Till Stockholm hade hon flyttat för att komma bort från det lilla och förutsägbara livet i sin barndoms by. Hon ville ut i svängen, göra karriär och träffa nya och spännande människor Men det visade sig snart att det inte var riktigt så enkelt. Paula var samma person inuti, fastän hon flyttat över 60 mil. Hon gillade fortfarande inte att trängas bland hundratals andra i affärerna, hon avskydde lukten av avgaser som alltid låg som ett moln över staden och hon gick nästan aldrig ut och roade sig. Sanningen var att hon kände sig fruktansvärt ensam i Stockholm, men det ville hon knappt erkänna för sig själv. I stället intalade hon sig att det skulle blir bättre med tiden, bara hon vande sig lite.
 
Men strax efter jul hade allt ställts på ända. Hennes mamma hamnade på sjukhus efter att ha ramlat på gårdsplanen när hon skulle sanda. Först misstänktes bara en lättare hjärnskakning, men det visade sig vara betydligt värre än så. En stressad läkare förklarade att fallet orsakats av en hjärntumör som tryckte på balansnerven. Den var icke behandlingsbar, fick Paula och hennes pappa också veta, innan läkaren skyndade vidare. Efter lite drygt en månad, i slutet av februari, dog Paulas mamma. Begravningen skedde två veckor senare i den lilla bykyrkan. Nästan hela byn var där. Flera av Paulas gamla klasskamrater slängde medlidsamma blickar åt hennes håll, men just då orkade hon inte prata med dem.
 
Arbetskamraterna hade sagt några förstående ord när hon kom tillbaka. Men ingen av dem hade känt Paulas mamma. Ingen av dem visste hur roligt hon kunde vara, vilket driv hon hade, och vad mycket hon hade betytt för bygden. Paula hade inte heller brytt sig om att förklara. Hon ringde sin pappa någon gång i veckan, och de brukade göra sitt bästa för att försöka trösta varandra. I övrigt försökte hon koncentrera sig på att göra sitt jobb så bra hon kunde. Men en lördag för ett par veckor sedan hade hon fått syn på den. Annonsen.  Hon hade som vanligt suttit och bläddrat lite håglöst i morgontidningen när den färgglada lilla rutan dök upp på sidan. En lång stund hade hon suttit och bara tittat på den, innan hon till slut reste sig och skrev ett kort men välformulerat svar. När hon lite senare lade det på brevlådan kände hon hur det pirrade till av både förväntan och nervositet i magen.
 
Stugan kändes mindre än Paula mindes den. Det var nästan så att hon hukade sig när hon klev in genom dörren till den lilla hallen. Eller farstun som hennes föräldrar sa. Hennes pappa ställde ner hennes resväska bakom henne.
– Du sover väl i ditt gamla rum, sa han och gjorde en gest uppför trappan.
Paula nickade. Ett par minuter senare satt hon på sängen och såg ut över skogen. Det kändes nästan som om ingen tid alls hade gått sedan hon flyttade härifrån. Som om hon snart skulle rusa ner för trappan, sätta på sig jackan och dra iväg ut med kompisarna. De brukade hållas nere vid kiosken i samhället. Köpa korv, småretas med killarna och ibland lyckas tigga åt sig en åktur på någons trimmade moped. Det var kanske inte Stureplan direkt. Men de hade haft väldigt roligt. Paula smålog lite åt sina minnen medan hon började hänga in kläderna i garderoben.
 
Långfredagen grydde med ett svagt solljus bakom lätta dimslöjor. Paulas pappa stod redan i farstun med stövlar på när hon kom nerför trappan.
– Jag har lovat hjälpa Bengt med en grej. Ta dig en kopp kaffe så länge, sa han innan han försvann ut genom dörren.
Bengt och Ulla var närmaste grannarna. Om man nu kunde kallas för grannar när det var mer än en kilometer mellan husen. Paula hade tyckt att de var gamla redan när hon var liten. Nu måste de vara åtminstone uppåt 80 år, så det var väl inte konstigt om de behövde lite hjälp ibland.
Med en doftande kopp kaffe i ena handen och en hårdmacka med ost i den andra slog sig Paula ner vid köksbordet. En brasa brann sakta i den gamla vedspisen och från rummet hördes Moraklockans distinkta tickande. I övrigt var det helt tyst. När en mobilsignal skar genom luften hoppade Paula till så att hon var nära att välta ut kaffet.
– Ja, det är Paula.
– Hej, det här är Carl Magnusson. Jag skulle gärna vilja träffa dig och undrar om du kan komma hit någon dag så att vi kan prata lite. Gärna ganska snart.
– Jag är hemma nu och kan komma när som helst, svarade Paula.
De pratade vidare en stund och bestämde sig till slut för att ses på tisdagen, första vardagen efter påskhelgen. Paula lade långsamt ner telefonen på bordet, medan ett stort leende spred sig i hennes ansikte.
 
Efter ett par timmar kom hennes pappa tillbaka.
– Bengt och Ulla hälsar så mycket, sa han. De vill bjuda på lunch idag, som tack för hjälpen. Och så vill de förstås gärna träffa dig också, det var ju så längesen!
Lite senare vandrade de iväg längs med grusvägen. Snön låg kvar i drivor inne i skogen, men molnen hade skingrats och nu kändes det att solen verkligen värmde. Paula hade bytt ut sina vanliga svarta byxor mot ett par slitna jeans och en stor stickad tröja. Det var kläder som hon aldrig brukade använda i vanliga fall, men just idag kändes de helt rätt.
Ulla hade dukat i deras stora lantkök. Hon välkomnade Paula med en stor kram och puffade sedan fram henne till kortändan av bordet. Där stod en ung man som Paula inte kände igen.
– Du måste hälsa på min systersonson Anton, sa Ulla. Han blev hastigt och lustigt bostadslös, så jag har lovat att han ska få bo här några dagar tills det reder upp sig.
Anton sträckte fram handen mot Paula. Han hade en blond lugg som föll ner i pannan på honom, och de blåaste ögon Paula någonsin sett. Men han verkade lite blyg, och såg henne inte riktigt i ögonen när han hälsade. Under lunchen höll han sig ganska tyst, skakade bara på huvudet när Paula frågade om han kom från trakten. Hon kände inte igen honom, men tänkte att han kanske vuxit upp i grannbyn.
– Anton bor egentligen i Umeå. Han läser ekonomi på universitetet, andra året. Men han har vuxit upp i Sävar där min systerson bor, berättade Ulla.
– Jaha, så du ska bli civilekonom? sa Paula.
– Jo, det är tänkt så.
– Har du funderat något på vart du vill jobba sen då? Jag menar, om du vill stanna kvar i Umeå eller söka dig söderöver?
– Jag får väl flytta dit det finns jobb. Bara det inte blir Fjollträsk, för där sätter jag inte min fot!
Paula teg. Det var länge sedan hon hörde den benämningen på huvudstaden. Det var ju så de sa här uppe, men sedan Paula flyttat hade hon insett vilka fördomar som frodades på landsbygden. Trevliga och otrevliga människor finns förstås överallt, såväl i Stockholm som på andra ställen.
– Vars bor du då? frågade Anton.
– Eh… i Stockholm, svarade Paula.
Anton nickade.
– Men jag kanske ska flytta hem snart, hörde Paula sig själv säga.
Mitt emot henne lyfte hennes pappa hastigt på huvudet. Han såg ut som om han ville säga något, men stoppade i stället in en stor bit potatis i munnen och började tugga. Ulla hade däremot inga problem att hitta orden. Med ett stort leende slog hon ihop händerna och reste sig upp ur stolen.
– Men vad är det jag hör, utbrast hon. Är du på väg hem Paula? Ja, det var då inte en dag för tidigt, det!
Paula rodnade. Hon hade inte tänkt säga något, inte förrän allt var klart med det nya jobbet. Men det Carl faktiskt hade sagt i telefon var att de var i desperat behov av en projektledare och copy, och att det bara var hon som hade sökt jobbet. Han hade också lagt till att hennes meriter såg helt perfekta ut.
– Jag vet inget säkert än, men jag ska på anställningsintervju i storbyn nästa vecka, sa hon.
Hennes pappa nickade flera gånger, liksom för att understryka hennes ord för sig själv. Paula insåg plötsligt hur mycket hon saknat honom. Särskilt nu, när inte mamma fanns kvar. Hon saknade sina gamla vänner också, som hon haft så mycket roligt med under skoltiden. Men framför allt saknade hon känslan av att höra hemma, att vara en del av en större gemenskap på ett helt naturligt sätt.  

– Du bor förstås hos mig så länge. Tills du hittar något eget, menar jag, konstaterade hennes pappa lugnt.
– Och så hoppas jag att du kommer hit och hälsar på också! Blir väl långsamt för Anton om han ska gå här hela sommaren och bara umgås med oss gamlingar hela tiden, flikade Ulla in.
Paula såg på Anton. Han sa inget men mötte hennes blick med ett blygt leende. Det skulle bli en bra sommar det här, det kände hon på sig.