Du borde ju förstå

Lena stod stel vid diskbänken. Med en smäll dängde hon diskborsten i vattnet så det stänkte, och vände sig om mot Fredrik.
”Det stör väl inte dig att jag diskar”, sa hon.
Fredrik tittade upp från kvällstidningens sportsidor. Bredvid honom stod ett halvt urdrucket ölglas. Han såg uppriktigt förvånad ut.
”Vad menar du?” Munnen var full av korvsmörgås och han sluddrade lätt. Några smulor hade fastnat på hakan, i den flera dagar gamla skäggstubben.
Han är hennes äkta man, som hon lovat inför Gud och alla människor att älska i nöd och lust för snart fyra år sedan. Och det hade verkligen varit lustfyllt att vara gift med Fredrik. Han hade uppvaktat henne intensivt hela första året efter bröllopet. Kommit hem med ett fång rosor varje fredag, gjort i ordning frukost på sängen åt henne på helgerna och masserat hennes trötta axlar när hon haft ont. Men framför allt hade han uppmuntrat hennes målande. Arbetet som sekreterare på en av stadens större advokatbyråer var mördande tråkigt. För att koppla av hade hon börjat en kvällskurs i teckning och akvarell. Hon hade alltid varit intresserad av att måla, och Fredrik hade varit så stolt över hennes alster.
Men det var länge sedan han såg på hennes tavlor. Den senaste rosenbuketten var sedan länge utburen med soporna, och Lena ordnade numer sin egen frukost – varje dag. Fredrik klev sällan ur sängen före tolv på helgerna, eftersom han suttit uppe halva natten och tittat på Eurosport.
Nu var det inte lust längre. Nu var det nöd. Ute hade novembermörkret orubbligt lagt sig tillrätta, svart och kompakt. Det var som att svepas in i en hård och stickig filt när kylan och mörkret brutalt slog ner sommarens värme och färgprakt. Målandet blev Lenas flykt från verkligheten. Lättsinnigt kunde hon blanda till himmelsblått, solgult och skirt vårblomsgrönt och fästa på sina dukar, i underbar kontrast mot gråheten därute. Allra bäst målade hon till musik, Händel eller Schubert.
Den här måndagmorgonen, med över en vecka kvar till lön, hade hon mest av allt haft lust att krypa tillbaka ner i sängen igen. Det behövdes nya färger och dukar, men Lena hade nästan inga pengar kvar. Det mesta hade gått åt när hon och Fredrik köpte en resa till Kanarieöarna i 60-årspresent till hans mamma. Den som ändå fick åka till Kanarieöarna! Lena hade dragit täcket över huvudet och försökt föreställa sig att hon låg i solen på en strand, iklädd en läcker bikini och med en paraplydrink i ena handen. Men det tog snabbt slut på luft, och svettig och irriterad hade hon klivit upp ur sängen för att ta en dusch. Det brukade kunna sätta fart på livsandarna, åtminstone hjälpligt. Men hon klev ur duschen lika trött och håglös som hon hade klivit i den.
Om hon bara fick måla lite skulle hon nog orka ta sig igenom veckan ändå, hade hon sagt till Fredrik vid frukostbordet. Det var bara det att det var så förbannat skitigt överallt. Hon hade försökt blunda för smutsranden i badkaret och fläckarna runt toaletten, men deras blotta förekomst fick hennes irritation att öka till det outhärdliga. De var verkligen inga pedanter, varken hon eller Fredrik. De hade dessutom kommit överens om att hjälpas åt med allt hushållsarbete. Ändå var det alltid Lena som tog fram dammsugaren den dag hon inte längre stod ut med röran. Nu var det säkert över en månad sedan de dammsög sist. Hon kunde bara inte ställa sig och måla i den här lorten. Fredrik hade lett stort mot henne och lovat att ta hand om både dammsugning och disk när han kom från jobbet, så att hon skulle kunna måla. Sen hade han rest sig upp, ställt kaffekoppen på diskbänken innan han dragit på sig rocken och skorna och försvunnit ut genom dörren. Fredrik ville ogärna hamna i den stillastående rusningstrafiken på väg till jobbet. Lena, i sin tur, hade ställt ner sin tallrik i diskmaskinen, plockat in smör, ost och fil i kylskåpet, ställt undan brödkorgen och till sist torkat av bordet med Wettextrasan. Ett ögonblick hade hon tittat på Fredriks kaffekopp på diskbänken, men sedan ryckt på axlarna.
Nu satt han här vid köksbordet och läste tidningen, till synes helt omedveten om sina tidigare utfästelser. När Lena kommit från jobbet hade hon bestämt sig för att bara strunta i oredan och tagit fram både staffliet och färgerna. Men det gick inte att koncentrera sig på målandet med dammtussar och skräp runt fötterna. Dessutom svävade en sur lukt från köket omkring i hela lägenheten. Till slut hade hon inte stått ut längre utan tagit fram dammsugaren. Flera timmar senare var lägenheten skinande ren. Utan att Fredrik hade behövt lyfta ett finger.  
”Jag hade tänkt måla ikväll”, sa hon.
”Ja, du sa det.” Fredrik återgick till tidningsläsandet.
”Men jag har inte hunnit, för jag har städat och diskat i stället!”
”Men lilla gumman, jag kan göra det nu. Om du vill.” Fredrik vände blad och började trumma med fingrarna mot bordskanten. Det var inte en sådan här diskussion han ville ha, när han kom hemramlande sent på kvällen med öl och kvällstidning under armen.
”Åh, du fattar ingenting”, skrek Lena. ”Jag har ju redan dammsugit. Dessutom är klockan snart elva. Jag vill sova!”
Hon vände på klacken och stormade ut ur köket. Det kunde han ju inbilla henne, att han hade för avsikt att plocka fram dammsugaren nu. Ilsket slet hon ner en hög med kläder på golvet och kastade sig på sängen. Hon var faktiskt jättetrött.
  Fredrik gick ut i vardagsrummet och satte på TV:n. Det var dags för sena Rapport som han aldrig brukade missa. I köket låg tidningen kvar uppslagen på bordet, med en massa brödsmulor bredvid. Sådant lovade han alltid att ta reda på ”sen”. Lena tittade på den tomma platsen bredvid sig i sängen och undrade - för första gången - varför hon har gift sig över huvud taget.
 
Klockan var över ett när sovrumsdörren öppnades och Fredrik smög in.  Klädd i pyjamas tassade han försiktigt fram till sitt nattduksbord för en koll på väckarklockan. Klick, klick, väckning 6.15. Det gungade till när han kröp ner i sängen. Bredvid honom låg Lena blick stilla. I nästan två timmar hade hon funderat på varför Fredrik hela tiden utsatte henne för detta. Älskade han henne inte längre? Eller var hon för snäll, och fick honom därigenom att behandla henne som någon slags serviceinrättning? Det verkade dessutom inte spela någon roll vad hon än sa eller gjorde.  Fredrik fortsatte att lova guld och gröna skogar, nåja hushållsarbete i alla fall, och sedan hann han inte. Irriterat vände hon på sig i sängen. Det var omöjligt att hitta en bekväm ställning.
”Hur är det?” Fredriks dämpade röst.
”Vad tror du!” Om han inte ens kunde se och förstå vad som höll på att hända, då visste hon inte hur de skulle kunna fortsätta detta äktenskap. Fredrik reste sig upp på armbågen och betraktade henne i det svaga ljuset.
”Är du fortfarande arg på mig, älskling?” Smeksamt lät han sin ena hand glida uppför och nerför hennes bara arm.
”Jag orkar inte ha det så här längre!” Lenas röst lät kvävd, som om hon gråtit.
”Vad är det du inte orkar?”
Långsamt satte hon sig upp i sängen och drog täcket om sig. Sovrummet kändes så kallt. Hon tittade mot fönstret, sen vände hon ansiktet mot Fredrik. Hans ögon glimmade lite, och hon kunde ana konturerna av hans haka. Hon skulle kunna stryka med fingret över hans läppar, krypa in till hans varma kropp och låta sig smekas. Det vore mysigt, men det skulle inte ändra någonting. Ingenting alls.
Nu gällde det bara att lägga upp det på ett snyggt sätt, helst med orsak och verkan och förslag till lösning. Fredrik var ju man, gudbevars.
Lena drog ett djupt andetag. Sen rann allting ur henne, i en enda röra.
Det blev tyst.
   Fredrik som en mörk skugga bredvid henne. Omöjligt att veta vad han tänkte. Lena huttrade till och drog täcket tätare kring kroppen.
”Jag hann inte dammsuga idag”, sa han till slut, ”eftersom jag satt i ett möte med en viktig kund”.
”Men tänk lite på mig någon gång!” 
Fredrik såg uppgivet på Lena. Så tog han henne i handen och drog upp henne ur sängen.
”Kom”, sa han, ”jag vill visa dig en sak”. Ute i hallen stannade han. ”Titta här, Lena. Här stod förut väskorna vi hade med oss när vi åkte till mamma. Vart har de tagit vägen, tror du?” Utan att vänta på svar drog han henne vidare in i badrummet. ”Och se här, badrumsskåpet du såg på IKEA förra veckan hänger nu i vårt badrum. Hur har det gått till?”
”Men…”, försökte Lena, men Fredrik tystade henne.
 ”Bilen är nytvättad och fulltankad, om du skulle vilja åka någonstans i morgon, när jag är på konferens. Tror du att den tankar och tvättar sig själv?”
”Fredrik…” Han avbröt henne återigen.
”Eller beror allt det här på att jag har gjort det åt dig?”
”Det var dammsuga du skulle göra”!
”Jaha. Och vem är du att sätta villkor för ordningen här hemma? Det är alltså bara okej att jag gör det du tycker ska göras, men allt annat jag gör är inte värt något alls?”  En frän ton hade smugit sig in i Fredriks röst.
Lena visste inte vad hon skulle säga. Fredrik hade ju rätt. Hon hade inte alls tänkt på allt som han faktiskt gjorde utan att hon bad honom om det. På något sätt hade det bara känts helt naturligt att det var han som skulle skruva upp badrumsskåpet och bära upp väskorna till vindsförrådet. Känslorna svävade omkring i kroppen på henne, från den oresonliga ilskan som övergick i irritation för att slutligen landa i genans. Situationen kändes plötsligt väldigt pinsam. Lena visste inte vad hon skulle säga, och det var tyst en bra stund. Fredrik såg på henne, men det var omöjligt att räkna ut vad han tänkte. 
”Kom”, sa hon till slut och lindade armen runt hans midja. ”Du har förstås helt rätt. Nu går vi och lägger oss igen. Jag vill vara pigg till i morgon så att jag orkar måla efter jobbet!”